Totalförsvarets återkomst: av Joakim Berndtsson i Management of Innovation & Technology

Totalförsvarsbegreppet är knappast nytt; många av föregångarna till de system vi nu ser utvecklas och återupprättas i Sverige och på andra ställen kan spåras till 1900-talets första hälft, då som ett svar på hotet om ”totalt krig”. Efter det kalla krigets slut avvecklade dock de nordiska länderna, med undantag för Finland, stora delar av sina totalförsvarsstrukturer. Totalförsvarstanken bygger på idén att en mobilisering av det militära och civila försvaret tillsammans med en stor del av det civila samhället ökar förmågan att avskräcka en potentiell angripare eller, i händelse av krig, att maximera landets försvarsförmåga. Många länder studerar nu erfarenheter från Ukraina, men också utvecklingen i Sverige och i andra länder som använder liknande försvarskoncept. I tider av komplexa och gränsöverskridande hot är det lätt att förstå attraktionskraften i idén om ett totalt försvar, men att utveckla ett fungerande totalförsvar är en komplicerad uppgift med en rad strukturella, organisatoriska, politiska och sociala utmaningar.

Styrning och organisering för samverkan

Det svenska totalförsvaret är på många sätt ett system för samverkan mellan aktörer från alla sektorer och nivåer i samhället, däribland Försvarsmakten, civilförsvarsmyndigheter, hälso- och sjukvård, utbildningsinstitutioner, kommuner, regioner, privata företag och medborgare. I händelse av höjd beredskap eller krig ska totalförsvaret och samhällets samlade resurser mobiliseras för att stödja det militära försvaret. I teorin borde detta fungera väl för att skydda landet. I praktiken är systemet dock fortfarande i hög grad under återuppbyggnad. En utmaning handlar om styrning och organisering för samverkan. Totalförsvaret är inte en formell organisation utan ett decentraliserat nätverk av aktörer och organisationer. Detta gäller särskilt det civila försvaret och krisberedskapen. Från politiskt håll har man försökt lösa frågor kring ansvar och samordning bland annat genom införandet av civilförsvarsområden och identifiering och reglering av beredskapssektorer och myndigheter. Dessa strukturer och ansvarsområden är fortfarande relativt nya (2022), och forskning visar att många företrädare är osäkra kring frågor om rollfördelning och ansvar i kris och vid höjd beredskap. Flera studier visar också att samverkan över organisations- och professionsgränser – centralt för ett fungerande totalförsvar – inte sällan försvåras av bristande kommunikation, skillnader i organisationskultur, och bristande tillit. 

Näringslivets roll i totalförsvaret

En annan utmaning rör företagens roll i totalförsvaret. Frågan är inte ny – den privata sektorn har alltid spelat en viktig roll för organiseringen av totalförsvaret, exempelvis när det gäller produktion av försvarsmateriel av så kallade krigs- och krigsviktiga företag (K-företag) eller för att upprätthålla centrala delar av det ekonomiska försvaret. I dagens samhälle drivs och ägs fler verksamheter av privata och inte sällan internationella aktörer, både inom försvarsindustrin och inom produktion av livsmedel, elektricitet, transporter och kommunikation. En lång rad utredningar har tillsatts under senare år för att lösa dessa frågor, och ett centralt näringslivsråd skapades 2023 för att möjliggöra diskussion kring företagens roll i totalförsvaret. Det finns en samstämmighet kring företagens avgörande betydelse för totalförsvaret, och en vilja hos många företag att bidra, men många frågor kvarstår, exempelvis vad avser företagens roller och ansvar inom, och inflytande över, försvarsplanering, men också hur regler om konkurrens och upphandling kan jämkas samman med statens behov av långsiktig planering för försvar och försörjningsberedskap. Här handlar det också om att skapa förutsättningar för offentlig-privat samverkan inom innovation och utveckling för att öka samhällets motståndskraft och beredskap.

Resten av artikeln kan läsas här.