Stort grattis Liridona Dauti och Anders Eckerberg till Svärdsordens militärkors!

I boken Uppdrag Afghanistan (CSMS, 2016) finns det en möjlighet att träffa många personer som mött komplexa situationer i sitt arbete under ett utlandsuppdrag. Anders Eckerberg och Liridona Dauti är två av dem som låtit oss andra få en glimt av deras erfarenheter, av hur det är att ställas inför en situation där det inte finns ett självklart rätt svar på hur man ska agera. Där det finns en mängd olika alternativ och regler att förhålla sig till. En osäkerhet som är inbyggd i situationen och händelseförloppet där lösningar på problem och beslut ofta uppstår ur omständigheterna. Då man tvingas planera efterhand och ompröva tidigare fattade beslut och åtgärder. Och då de människor som man är beroende av sällan delar samma bild som man själv har av verkligheten och informationen ofta är bristfällig.

Tack för att ni delat med er till oss andra. Här följer två korta utdrag ur boken Uppdrag Afghanistan. Texterna är skrivna av Anders och Liridona. Boken går att ladda ner på CSMS hemsida. Den finns både på svenska och engelska.

Uppdrag Afghanistan 

Mission Afghanistan

Pressmeddelande från Försvarsdepartementet, Regeringskansliet 2025-05-05

Det är för nära

av Anders Eckerberg

Där blev radioantennen avskjuten från min radio 180 som jag bär på ryggen. Provar sambandet genom att ge order.

All Quebec this is Quebec Lima. Beslut: Med understöd av en pluton anfalla djup intill Echo Charlie i syfte att omhänderta egna sårade. Order: Alfa Quebec understöd från stridsställning. Charlie Quebec ATTACK! Quebec Lima Två omhänderta sårad personal vid Echo Charlie. All end over. – AQ out. – CQ2 out. – QL2 out. Sedan hör jag min ställföreträdare ge några korta detaljorder avseende omhändertagande.

Jag tittar bakåt, Charlie Quebec är på väg framåt. Satan, vi riskerar att bli överkörda av våra egna. Jag tittar på underrättelsebefälet och hon tittar tillbaka, hon förstår. ANP. Hon reser sig, springer allt vad hon orkar och lyfter handgripligen bort livrädda ANP-soldater som nu riskerar att bli bandsallad i bärgningsbandvagnen.

Vägslutet skyttar, out! Det är vagnchefen i Echo Charlie. Jag hör hur hans skytt öppnar eld. Tre till fyra eldskurar kulspruta, det är för nära för att hans kanon skall kunna verka. Jag själv går i eldställning och skjuter fyra gånger två skott med min automatkarbin mot samma mål. Vapenkontroll, magasin, mekanism, kontroll vänster, höger, bakåt, skydd, sidoförflyttning.

Charlie Quebec this is Echo Charlie nedkämpat fyra till fem skyttar, vägslutet, lastat sårad soldat återvänder till eldställning vid vägen. Den fientliga eldgivningen har avtagit.

Med språng återvänder jag och underrättelsebefälet till vad vi uppfattar som skydd vid det lilla vita huset vid vägen.

Vid huset träffar jag min flygstridsledare, han rapporterar att vi nu har två attackhelikoptrar på ingång. Han ber mig att visa in helikoptrarna mot fiendens senaste stridsställning. Rökspår med signalpistolen igen. Eldledningstjänst. Samtidigt måste vi få rätt på om alla ANP-soldater har dragit sig ur. Samverkan med sidoförband. Samtidigt öppnar ANP eld i ett helt annat vädersträck än det vi kom ifrån. Underrättelsetjänst. Mitt i detta landar även sjukvårdstransporthelikoptern för att avtransportera min sårade soldat. Sjukvårdstjänst. ANP lastar en egen död soldat på ett flak. Krigsgravtjänst. Någon gör mig uppmärksam på att en ANP-soldat hoppar på bröstkorgen på en död motståndare som han släpat med sig. Folkrätt. Jag ser att Echo Charlies skyttegrupp har gjort uppsittning i sitt stridsfordon, de ser lite medtagna ut. Ledarskap. Jag ser mig omkring och förstår varför vi alltid övade kaosmoment på 1990-talet. Nu går det inte längre att göra allt rätt utan bara så lite fel som möjligt.

(sid 109, Uppdrag Afghanistan)

Ett bestämt kroppsspråk

av Liridona Dauti

SKYDD!!

Det är ljudet från en granat som får mig att skrika skydd. Initialt är det en granat och därefter följer kraftig nedhållande eld. Ljudet från granaten står ut mot kulornas ljud. Det är ett visslande ljud som skär sig in i öronen och stannar där en stund. Det är ett ljud som är omöjligt att tycka om. Det är jag och kompanichefen som nu har tagit skydd. Utan någon större reflektion så har jag börjat räkna antalet granater som passerar, men nedslagen bredvid mig besvärar mig en aning. Det här skulle kunna vara en helt vanlig övning om det inte hade varit för två avgörande skillnader: Vi får egna skarpa skador och ANP skall leda operationen.

Jag och majoren går upp växelvis i knästående i hopp om att observera motståndaren. Fan. Jag uppfattar ingen motståndare med min syn, min hörsel tar över för att målange. Att målange med hjälp av hörseln vid kraftig eldgivning visar sig vara svårt, mycket svårt. Gör ett nytt försök, uppfattar något fientligt på samma ställe som barnen lekte på för fyra minuter sen. Sändningen som pågår i radion bekräftar min observation. Bra. Detta samtidigt som nedslagen vid min högra sida fortsätter och det stör mig. Nedslagen fortsätter i stora mängder och hög fart. Förflyttar mig kort i sidled. Nedslagen i anslutning till vår nya eldställning fortsätter. Typiskt. Jag ler lite för mig själv, och tänker lite skämtsamt att det är gott att befinna sig på rätt sida av gränsen. Förflyttning. Ny eldställning. Dock samma sak igen, nedslag, men nu på min vänstra sida. Någonstans här uppfattar jag att ljudet av all eldgivning blir ett. En ljudmatta som blir till en normalbild och nu reagerar jag endast på förändringar i de upprepade ljudvågorna. Ljudet har blivit en bakgrund till det som händer nu och ljudet stör inte mina sinnen längre.

I motsats till all logik kämpar jag i nästa sekund med att göra mig så stor och lång så möjligt. Jag måste få kontakt med bärgningsvagnen, Mike Lima. Den befinner sig bakom oss i fältkanten. Kontakt. Bra. Nu gäller det bara att röja fältet från ANP-soldater som ligger huller om buller i skyddsställning framför vagnen. Här är det endast det internationella språket som existerar, ett tydligt och bestämt kroppsspråk. Jag får handgripligen förmedla mitt budskap eftersom soldaten ligger med ansiktet mot marken. Det besvärliga med denna situation är inte språkförbistringen, det är rädslan som avslöjas i hans ögon, runt den spända munnen och i huvudhållningen när mina armar tvingar honom att titta upp. Det känns som om jag måste skaka liv i någon som sover väldigt djupt. Kroppsspråket är mitt enda verktyg. Jag vill säga du kan känna dig trygg trots att hans kamrat ligger skadad och livlös på fältet. Jag visar med en huvudvridning vilken framryckningsväg ANP-soldaten ska ta, kommenderar framåt genom en nickning och slänger ifrån mig en uppmuntrande blinkning för att bekräfta att han gör rätt när han vänder sig om och tittar på mig. Denna process upprepas med ett antal andra ANP-soldater och slutligen kan jag äntligen ge klartecken till Mike Lima.

(sid 111-112, Uppdrag Afghanistan)